jag, ett ensambarn...

i stunder märks det extremt tydligt att jag är ett 'enda barnet'. jag växte dessutom upp med min ensamstående mor och var således ena halvan av en liten tvåpersonsfamilj, vilket i och för sig var trevligt, men som kanske har spätt på problemet en aning ytterligare... eller problem och problem. det är väl inget problem som har uppstått utan mer en... egenskap. en kanske något mindre bra egenskap, men ändå. pratar naturligtvis om mitt ofelbara behov av att få min vilja igenom. att få ha och göra saker på mitt eget sätt och min oförmåga att kompromissa.
till följd av det här så kommer diverse dramautspel med mer eller mindre katastrofala följder. (den vanligaste torde vara att storma ut och att ingen följer efter en... och hur pinsamt och genant det är att behöva gå tillbaka med svansen mellan benen.) allt för att jag är ett ensambarn. det känns bra att skylla på det i alla fall. fast jag vet inte om jag kan skylla på det längre. känns som att jag har blivit så gammal att det inte kan passera som en ursäkt längre. och ändå kan jag inte låta bli att fortsätta. det känns nästan lite som att jag är beroende av dramat. sjukt, och otroligt påfrestande kan jag meddela. men jag försöker varje dag att lära mig att inte hålla på och vara så envis och besvärlig som jag kan vara. men det är svårt.

tro nu inte att jag lägger någon skuld på mamma för det här. nä, det här har ju inte med henne att göra, utan med mig. min oförmåga att dela. mamma är bäst och jag är glad över den relation vi har, men även oss emellan märks det att jag är ett ensambarn. hoppas verkligen att det inte är för sent att lära sig än...