recension: parsifal på göteborgsoperan

parsifal, opera av richard wagner. göteborgsoperan

det är alltid spännande att se vad göteborgsoperan gör med sina uppsättningar, för det brukar alltid bli ganska långt utanför ramarna för det väntade. men det finns en viss risk med det här också, det är nämligen lite svårt att förstå helt och hållet vad det handlar om och vad som händer, och för att använda mitt favoritord så kan det bli så att föreställningarna ofta ligger på gränsen till att bli fullständigt esoteriska. de kräver en hel del av sin publik eftersom man måste vara helt insatt i handling och vad som händer när, vilket man kanske inte alltid är, och som jag i första pausen märkte att fler än jag inte var när det gällde långfredagens parsifal.

men wagner är ändå wagner. musiken är fantastisk och bitvis snudd på övernaturligt vacker. det jag dock konstaterar under parsifals gång är att det sannerligen inte är wagners mest dramatiska opera på långt när. kommentaren 'parsifal har två tempi; långsamt och ännu långsammare' stämde mer än otroligt bra. men det är vackert och sångarna är mestadels bra. mats almgrens 'gurnemanz' är bra, även om jag kan tycka att han sluddrar lite i sången emellanåt, men han sjunger mycket så det tar nog på krafterna. mats perssons 'amfortas' och jan kyhles 'parsifal' är bra, men inte mycket mer än så. däremot imponerar faktiskt krister st.hill med sin 'klingsor' (men han har ju inte en så stor roll så han har kanske mer krut att lägga på det lilla) och annalena persson som 'kundry' är förstås lysande. men så är jag inte ett dugg objektiv, ha ha ha...

annars är uppsättningen rent estetiskt sett väldigt snygg, med scenografi som ser otroligt enkel och spartansk ut men som rent tekniskt sett känns otroligt avancerad. första akten utspelas i ett typ av badhus med en massa dörrar och med skjutbara väggar, andra akten utspelas i en stor balhall med stor bardisk och i den tredje är vi tillbaka i badhuset igen. ljussättningen är snygg och effektfull och sångarna över lag bra, och kören (som fått större roll i föreställningen än vanligt) är riktigt bra. i stor sett alla ingredienser som behövs för en bra föreställning, men det är ändå något som fattas... nämligen en smula engegemang. det lyfter aldrig riktigt för att det saknas lite själ och hjärta. tyvärr. sedan tycker jag att operan är en smula (för att inte säga alldeles) för lång. den gode wagner hade gott kunnat spara in på både en och flera passager trots att musiken mestadels är underskön. vissa saker känns lite väl långa och utdragna. så, helt klart inte min favoritwagner, men som sagt, wagner är alltid wagner, och det betyder bra.

betyg: 6 sjungande blommor av 10