recension: harry potter and the order of the phoenix

film av: david yates

ministeriet och framför allt ministern cornelius fudge är övertygad om att dumbledore tillsammans med harry vill störta honom som ledare för den magiska världen, så de gör allt de kan för att misskreditera dem genom att ifrågasätta om harry ljuger när han hävdar att voldemort kommit tillbaka. man placerar dolores umbridge på skolan för att hålla dessa rebeller i schack. men harry och hans vänner bildar en hemlig klubb för att lära sig bekämpa svart magi. och samtidigt gör fenixorden allt de kan för att förhindra voldemort att lägga vantarna på en sak han åtrår mer än något annat. något som ska hjälpa honom att en gång för alla bekämpa den goda sidan...

engelsmannen david yates blev betrodd med uppdraget att regissera denna den femte filmen i serien om harry, ett ganska otacksamt arbete kan tyckas, med tanke på att boken, och historien är en av de svåraste i serien så långt. det som skiljer den så mycket från sina föregångare är att den saknar ett uttalat mål. den har inte något monster, eller någon förrymd mördare eller en turnering som ska vinnas. nej, motståndet är helt annorlunda och historien känns verkligen som en språngbräda in i vuxenlivet för harry. självklart stöter han och de andra på problem som måste lösas men det är ändå skillnad. på ett bra sätt tycker jag. för det hade i ärlighetens namn blivit lite tjatigt om historierna vi redan sett skulle upprepas än en gång.
och det är just det som gör att jag gillar fenixorden så mycket känner jag. att den skiljer sig från de övriga historierna. att den tar några kliv upp i vuxenvärlden. vi har fått lära känna harry och de andra i de tidigare filmerna. fått se dem växa upp och kämpa med problem som på sin höjd kan få dem utslängda från skolan. nu är läget annorlunda. nu är det helt plötsligt på riktigt och med livet som insats.
när jag har läst om vad andra tycker om filmen så är omdömena att det är rörigt, att det tappat sin charm och att det är lite medelmåttigt. men jag är beredd att hävda motsatsen, för jag tycker som sagt att yates och co klarat sin uppgift med bravur. filmen är otroligt snygg och välgjord och jag tycker man har fått med det väsentligaste i boken (något jag inte tycker man lyckades så himla bra med i 'den flammande bägaren', även om det är mycket som inte 'stämmer' och en hel del saker jag faktiskt saknar (st mungo's hospital? sirius skrikande mor? firenze?) men jag kan leva med det. sen är det lite svårt att föreställa sig hur det exakt vore att bara se filmen och inte ha läst böckerna, men jag föreställer mig att man får en hyfsat bra och fullständig berättelse serverad. och rörigt? vissa saker blir ju inte ens förklarade i boken, utan det är ju tänkt att det ska fortsätta i nästa bok/film...

skådespelarna är det heller inget fel på. vännerna har kanske inte utvecklats så mycket men harry får öka på sitt register ännu lite mer i den här filmen. inte för att det är något fel på de andra heller. vad gäller de nya karaktärerna kan sägas att imelda staunton är helt underbar som dolores umbridge. hon är precis så vidrig som man föreställt sig, fast inte riktigt lika... ful? luna lovegood var jag lite skeptisk till efter att ha sett henne i ett 'om-filmen'-program men hon klarar sig också mer än väl. tycker dock att det är lite för lite gary oldman som 'sirius black' och alldeles för lite av maggie smiths 'minerva mcgonagall' men man kan inte få allt... istället får vi en slutstrid som kan vara det bästa vi fått se i en potterfilm än så länge...
så. slutligen kan jag meddela att jag är mer än fullkomligt nöjd med den här filmen. den kan nog faktiskt aspirera på att bli 'den bästa potterfilmen än så länge' så i mitt tycke har yates gjort fenixorden fullständig rättvisa och jag ser fram emot hans nästa film i serien; 'harry potter and the half blood prince'

betyg: 8 magiska profetior av 10