recension: barberaren i sevilla

komisk opera i två akter av gioacchino rossini

hysterisk förvecklingsopera med svartsjukedramor och förälskelsetrianglar i fokus...

jag ska vara ärlig och säga att jag tror att det här är en grymt bra opera i en osannolikt bra uppsättning om man gillar relativt tidig komisk 18oo-talsopera. synd bara att jag inte gör det. jag har försökt, men utan större framgång tyvärr. tänkte dock att jag skulle ge rossini en chans att beröra mig med ett av sina mästerverk, men jag förblir tyvärr ganska hopplöst oberörd. jag saknar tyngden och dramatiken i musiken. jag saknar de bombastiska rösterna och sånginsatserna. och på tal om sånginsatserna ja... visst finns det några riktiga russin i denna lilla rossinikaka i form av camilla tilling som rosina och åke zetterström som figaro. sedan tycker jag ju att det alltid är en fröjd att höra mats almgrens basröst även om jag föredrar att höra den i någon wagneruppsättning. sedan finns det dessvärre några kritiska ord att säga om några av de andra sånginsatserna. eller åtminstone en. mattias ermedahl som greve almaviva lyckas inte riktigt denna kväll. kanske är han sjuk, eller nervös eller så är det något annat fel för bra är han inte. näej, snarare rent av bedrövlig. han svajar på tonerna och sjunger falskt och är otroligt svag. ingen kraft och styrka där. tyvärr.

något annat som slår mig är att hela föreställningen känns väldigt mycket som svensk buskis, ett intryck som förstärks mycket när sångarna helt plötsligt slänger in dråpliga kommentarer på svenska mellan ariorna. känns mer som att det är ett sätt att plocka billiga poäng än något annat.

men hur som helst; nypremiärpubliken verkar som sagt älska göteborgsoperans uppsättning då det klappar och ropar bravo och mellan ariorna och när de fullkomligt exploderar upp på fötter för att hylla sångare och dirigent. själv är jag som sagt inte helt övertygad.

betyg: 3