recension: funny games u.s.

film av: michael haneke

efter att ha sett den här otroligt omskakande filmen känner jag mig väldigt kluven. på flera olika sätt. var det här bra? kan jag tycka om en film som är såhär rå och hemsk? för det är den verkligen. och den lämnar en hel del frågor, som jag antar att man inte skulle få svar på om man hamnade i samma situation. det gör den ännu mer plågsam. men samtidigt är det så effektivt och så otroligt bra uppbyggt, rent tekniskt sett. allt är noga uträknat och genomfört. varje scen är utförd med utsökt perfektion och det gör de scener där kameran dröjer sig kvar lite längre än vad den borde än mer plågsamma att se.
och det bidrar till att stora delar av filmen känns mer som tortyr än - ja oavsett så är det inte trevligt. men det är otroligt intressant, för haneke lyckas få mig att känna en hel rad olika saker inom loppet av en timme. och jag antar att det är det som är meningen.

vad gäller skådespelarinsatserna så kan jag inte säga mer än att jag är mycket imponerad. det känns så äkta. så för att summera det hela kan jag konstatera att jag inte älskar filmen för att den är bra men att jag gillar den otroligt mycket för att den är en uppvisning i filmkonsten när den är som allra effektivast. samtidigt berör den och upprör och väcker en massa känslor i mig. och det är väl egentligen vad film handlar om, på både gott och ont...?