recension: i am legend

film av: francis lawrence

flera år efter att ett dödligt virus har gjort slut på hela jordens befolkning befinner sig en enda överlevande i new york där han jobbar på ett botemedel...


det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den här filmen än att det verkligen är ett exempel på amerikansk film när den är som allra sämst. den känns som ett riktigt skolexempel på hur man absolut inte skall göra skräckfilmer. eller en spänningsfilm i alla fall. för det blir aldrig spännande, aldrig läskigt eller ens lite otäckt. tempot är långsamt utan att lyckas vara det allra minsta hypnotiserande och bitvis är det rent ut sagt tråkigt.

vad gäller monstrena, eller rättare sagt de smittade mutererade människorna så är det i ärlighetens namn... riktigt hemskt, och jag menar inte det i någon positiv bemärkelse. de ser nämligen groteskt overkliga och jobbigt oläskiga ut. där har man alltså inte lyckats heller. och helt ärligt, hur trött känns fula dataanimerade, skalliga gubbar med en mun som diana i V när hon skulle svälja ett marsvin, och som dessutom låter som en blandning mellan björn och gris... nej tack, jag tror jag avstår.

vad jag däremot gillar med filmen är bilderna på ett öde, förfallet och övervuxet new york. det imponerar alltid. men även det blir tjatigt efter en halvtimme och jag sitter resterande tid och fuderar på om det finns någon liten film i extramaterialet på dvd'n som visar hur de gjort. om det gör det så se den istället.

det som räddar den här filmen från fullständig katastrof och betyget 1 är hunden "sam" (spelas av schäfern abby), som faktiskt är den enda behållningen...