recension: försoning

film av: joe wright
(atonement)

försoning är en filmatisering av ian mcewans populära roman med samma namn. i korta drag handlar dem om två personer som tvingas leva åtskilda på grund av en lögn. vill inte säga för mycket om handlingen eftersom jag nog tycker att det förstör lite av hela stämningen och själva konceptet med filmen. plus att jag tycker att historien är rätt tunn och torftig, vilket just är en av de mest negativa sakerna i filmen. jag har förvisso inget emot historier som är enkla och raka men det här känns nästan lite väl. (helt ärligt hade jag nästan förväntat mig att man gjort en brokeback och tänjt ut en historia på 30 boksidor till en film på två timmar, så döm om min förvåning när jag kollat upp att boken atonement är närmare 500 sidor) det får mig att fundera rätt rejält på vad man valt att ta bort och om det verkligen blev bra? själv har jag en massa frågor kring en hel del personer som finns med under den första halvtimmen som, vad hände med kusinerna? hans mamma? familjen? chokladsnubben? nej, jag anser nog att man gör det alldeles för lätt för sig i vissa avseenden. till förmån för en lång och otroligt tråkig (men förvisso snygg) scen från kriget som utspelar sig på en strand i frankrike någonstans.

men sen har vi det visuella. det är otroligt snyggt och välgjort, och sånt premieras alltid med pluspoäng, och berättandet, vilket var intressant. fotot är magnifikt och skådespelarna bra. saoirse ronan är grymt duktig som lillasyster vid 13 års ålder och jag är väldigt imponerad av att de andra två som spelar briony vid 18 (romola garai) och som gammal (vanessa redgrave) är så lika.

annars tycker jag att filmen är en halvtimme för lång och att den faktiskt bitvis blir riktigt tråkig. jag kan förstå att den dragit på sig en hel del oscarsnomineringar men jag vet helt ärligt inte om jag är överrens om den för bästa film. mitt slutbetyg blir lite mer än godkänt.