recension: sweeney todd

film av: tim burton

benjamin barker blir beskylld och dömd för ett brott han inte begått, bara för att domare turpin blir förälskad i hans fru. mer än 15 år senare kommer benjamin tillbaka, den här gången som sweeney todd, och han är ute efter hämnd.

jag tror på riktigt inte att en film kan vara mer tim burtonsk än sweeney todd. det är mörkt, snyggt och fantastiskt bra, precis som jag hade förväntat mig. johnny depp briljerar och helena bonham carter är riktigt bra. alan rickman är alltid bra, speciellt som osympatisk domare med den goda vanan att stjäla spädbarn och hålla dem inlåsta för att sen tvångsgifta sig med dem. nåja, han gjorde det med ett barn och det räcker ganska långt faktiskt.

det riktigt speciella med sweeney todd är två saker; nämligen att det är en regelrätt musikal och att det är en otroligt blodig historia. det bästa är att ingen av sakerna stör mig. musikalbiten känns faktiskt bara som ett plus. jag är inte säker på att historien hade räckt för att berätta på vanligt sätt. tror inte dialog och handling hade blivit lika intressant då. dessutom är musiken hyfsat dramatisk och känns nästan mer opera än musikal. bra alltså. att vi får se en massa blod spruta i tid och otid är bara lite mysigt...

det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att jag älskar det här. tim har med sin fantastiska ensemble skapat en blodfylld historia om hämd och hur en mans besatthet med den kan gå fullständigt överstyr. men det är underhållande och välgjort och snyggt. och jag lämnar biografen med ett brett leende på läpparna...