filmrecension: the kite runner

film av: marc forster

jag tänker medvetet hoppa över att skriva en synopsis på den här filmen av den enkla anledningen att jag tror den gör sig bättre om man inte riktigt har full koll på vad som väntar... så var det för mig i alla fall. jag hade faktiskt inte någon aning om vad "flyga drake" som den heter på svenska handlade om. hade läst en oerhört kortfattad handling som inte gav så mycket information alls. filmen bygger ju självklart på khaleid hosseins bok med samma namn, som jag dessvärre inte har haft förmånen att läsa. (men jag måste säga att jag fick bra behållning av filmen ändå...)

hur som helst, när filmen börjar befinner vi oss i princip i nutid i san fransisco för att efter en kort stund hoppa tillbaka till 70-talets afghanistan. det som sedan berättas för oss är en vacker (och grymt sorlig) historia om vänskap, svek, författarskap, ryssar, afghanistan, kärlek, död, barn och en massa annat.

marc forster gör ett grymt bra jobb att berätta den här historien för oss. han blandar vackra och talande bilder med vacker och helt passande musik som sedan får berätta saker för oss som för historien framåt. han skalar alltså bort dialogen, vilket för mina tankar till både "babel" och framför allt "brokeback mountain". ja faktum är att hela bildspråket och filmens komposition får mig att tänka på dessa båda filmer. men det ser jag bara som något positivt. the kite runner har trots detta något helt unikt och eget. en historia som är inne på domäner som är förhållandevis okända för mig men som är så gripande och berörande att det är svårt att värja sig emellanåt.

för att nämna något av det viktigaste i en film, skådespelarna, så kan jag inte annat än att både buga och lyfta på hatten. forster lyckas regissera dem till att göra mer än sitt allra bästa. det är i likhet med "across the universe" i princip bara okända personer som medverkar. något som jag tror förstärker äkthetskänslan och intensiteten i hela historien. de två pojkar som spelar huvudpersonerna som små är dessutom helt lysande. att man till största delen pratar dari och andra autentiska icke-amerikanska språk gör det ännu bättre (även om det naturligtvis pratas en del engelska också).

för att summera denna stora filmupplevelse så måste jag säga att jag trodde att jag hade sett årets bästa film, men det här kan nog i ärlighetens namn vara bättre... det är vackert, berörande, gripande, intressant och bitvis otroligt sorgligt men ändå hoppfullt och ja, rätt och slätt underbart. en stor film och en stor upplevelse med scener och repliker som nästan får mig att tappa andan...

betyg: 10 av 10. helt solklart!