filmrecension: the kite runner

film av: marc forster

jag tänker medvetet hoppa över att skriva en synopsis på den här filmen av den enkla anledningen att jag tror den gör sig bättre om man inte riktigt har full koll på vad som väntar... så var det för mig i alla fall. jag hade faktiskt inte någon aning om vad "flyga drake" som den heter på svenska handlade om. hade läst en oerhört kortfattad handling som inte gav så mycket information alls. filmen bygger ju självklart på khaleid hosseins bok med samma namn, som jag dessvärre inte har haft förmånen att läsa. (men jag måste säga att jag fick bra behållning av filmen ändå...)

hur som helst, när filmen börjar befinner vi oss i princip i nutid i san fransisco för att efter en kort stund hoppa tillbaka till 70-talets afghanistan. det som sedan berättas för oss är en vacker (och grymt sorlig) historia om vänskap, svek, författarskap, ryssar, afghanistan, kärlek, död, barn och en massa annat.

marc forster gör ett grymt bra jobb att berätta den här historien för oss. han blandar vackra och talande bilder med vacker och helt passande musik som sedan får berätta saker för oss som för historien framåt. han skalar alltså bort dialogen, vilket för mina tankar till både "babel" och framför allt "brokeback mountain". ja faktum är att hela bildspråket och filmens komposition får mig att tänka på dessa båda filmer. men det ser jag bara som något positivt. the kite runner har trots detta något helt unikt och eget. en historia som är inne på domäner som är förhållandevis okända för mig men som är så gripande och berörande att det är svårt att värja sig emellanåt.

för att nämna något av det viktigaste i en film, skådespelarna, så kan jag inte annat än att både buga och lyfta på hatten. forster lyckas regissera dem till att göra mer än sitt allra bästa. det är i likhet med "across the universe" i princip bara okända personer som medverkar. något som jag tror förstärker äkthetskänslan och intensiteten i hela historien. de två pojkar som spelar huvudpersonerna som små är dessutom helt lysande. att man till största delen pratar dari och andra autentiska icke-amerikanska språk gör det ännu bättre (även om det naturligtvis pratas en del engelska också).

för att summera denna stora filmupplevelse så måste jag säga att jag trodde att jag hade sett årets bästa film, men det här kan nog i ärlighetens namn vara bättre... det är vackert, berörande, gripande, intressant och bitvis otroligt sorgligt men ändå hoppfullt och ja, rätt och slätt underbart. en stor film och en stor upplevelse med scener och repliker som nästan får mig att tappa andan...

betyg: 10 av 10. helt solklart!

kortrecensioner: film

trångt i kistan

film av: frank oz

ett par bröder skall begrava sin pappa men under ceremonien dyker en hemlighet upp och kaos utbryter...

det här är en helt vanlig brittisk förvecklingskomedi. varken mer eller mindre. det är inte dåligt men det är i ärlighetens namn inte speciellt bra heller. det är som sagt, otroligt brittiskt, på gott och på ont och det är inte på något sätt nyskapande. det bara är...

betyg: 4 av 10


lars and the real girl

film av: craig gillespie
den något mentalt handikappade lars inleder en relation med en anatomiskt korrekt docka i latex. hans bror blir förkrossad men tillsammans med lars läkare spelar de med i hans charad och snart är hela deras by med på noterna...

jag älskar ryan gosling och han är helt underbar som den mentalt handikappade lars. det är en mysig film full av värme och kärlek och man kan inte annat än att tycka om den.

betyg: 8 av 10


alexander

film av: oliver stone

vem var alexander och hur blev han 'den store'? i denna förlängda director's cut av oliver stone får vi svaret. och mer därtill. en härlig visuell, spännande och intressant resa om en av världens mest kända ledare och krigsherrar.
det här är en riktigt bra film. något lång (med sina nästan fyra timmar) men helt klart sevärd!

betyg: 8 av 10


vacancy

film av: nimród antal

ett ungt par tar in på ett motell och inser snart att de är de blivande huvudrollsinnehavarna i en snuff movie...

vacancy är en rätt spännande film. en hyfsat bra och effektiv skräckfilm som vinner på att den har (hyfsat) kända skådespelare som kate beckinsale och owen wilson. inte någon fantastisk skapelse men helt klart sevärd. och den fyller sin funktion...

betyg: 5 av 10

filmrecension: black book

film av: paul verhoeven

rachel är en ung judinna i nederländerna under andra världskriget. när hon och hennes familj skall försöka fly till belgien så får hon som ensam överlevande bevittna hur hennes familj blir brutalt mördad av nazisterna.
hon ansluter sig till motståndsrörelsen och får i uppdrag att infiltrera ett nazistiskt högkvarter. väl där inser hon att överfallet på hennes familj inte var slumpmässigt utan välplanerat...

black book är många saker. en otroligt snygg film rent visuellt. det är en grymt spännande skildring av andra världskriget och den är enormt välspelad. den är lite ovanlig också, därför att den visar hur svårt det var för vissa även efter att kriget slutat. och att allt inte alltid är vad det ser ut att vara. den visar maktkamper inom de egna leden och sympatier som inte alltid ligger där de borde.

det är svårt att förklara utan att antingen bli för långrandig eller avslöja för mycket. kort sagt kan vi konstatera att black book är en ruskigt bra film som visar delar ur andra världskriget ur en vinkel som är helt ny för mig.

har läst att paul verhoeven var riktigt nervös inför premiären av den här filmen i sitt hemland för att den faktiskt inte visar nederländarna ur sina bästa sidor alla gånger. men det gick vägen. black book togs emot med idel lovord och priserna har haglat över den, både hemma och internationellt. och det blev en av de mest framgångsrika filmerna i nederländernas historia. bra gjort för en kille som bara fått idel utskällningar för sina tidigare alster...

black book finns släppt på lågpris-dvd här hemma i sverige, så det finns faktiskt ingen som helst ursäkt att inte införskaffa och se den. bums!

recension: no country for old men

no country for old men

film av; the coen brothers

vad gör man när man hittar en plats full av bilar, knark, döda människor och en väska full med pengar? man tar väskan full med pengar och sticker. det är i alla fall vad llewelyn gör. men girigheten tar överhanden och han återvänder för att sno med sig lite knark också. problemet är bara att han blir upptäckt och en katt- och råttalekpå liv och död börjar. vem är de som jagar honom och är de bara ute efter att få tillbaka pengarna?

jag skall vara fullkomligt ärlig och säga att jag (helt i likhet med de senaste årens oscarvinnare i samma kategori) inte riktigt förstår hur det här kunde vinna just årets bästa film. det är inte så att jag tycker att det är dåligt, för det är det inte, men det är i min bok långt ifrån bästa-film-bra. (kan nämna några som jag tycker är grymt mycket bättre...)det kan bero på att jag missar något, jag vet inte, men jag tycker inte att vi får en tillräcklig utveckling av karaktärerna för att jag ska känna mig nöjd. vi blir inte serverade någon direkt bakgrund och det gör att karaktärerna känns platta och svåra att sympatisera med. och det är just det som är filmens stora problem. jag känner att det inte berör mig och att jag faktiskt struntar i vem som överlever och vem som dör. japp, jag är medveten om att det låter hemskt men sån är sanningen. och det för mig borgar för en enormt stor miss.
manuset är rätt skoj, och att det vann en oscar kan jag förstå, men det känns ändå inte så bra och smart som ett coen-manus kanvara. att det är en välregisserad och snygg film säger jag heller inget om för det är den, men det räcker ändå inte. skådespelarmässigt är det som jag förväntar mig; välspelat men inte sensationellt. jag vet inte om jag är helt överrens om badems oscar för bästa biroll heller men det var väl ett år med mycket mindre konkurrens än när, säg, brokeback mountain var nominerad.
som sagt, no country for old men, är inte en dålig film men den är långt ifrån så bra som den borde vara och på något sätt känns det som att det är något som quentin tarantino gjort flera gånger, och bättre, tidigare. så, jag kan som sagt ha missat något vitalt, men skruva ner förväntningarna innan du ser den här rullen. för se den tycker jag du ska, för dålig är den inte bara inte helt fantastisk...

recension: the dead girl

film av: karen moncrieff

sju liv knyts ihop av en genemsam nämnare; liket efter en ung kvinna som hittas brutalt mördad. vem är hon? hur hör alla dessa andra kvinnor ihop och vad betyder siffrorna 12:13 som hon har tatuerade på armen...?

the dead girl är inte den enklaste filmen jag sett, men tack vare det blir den rätt intressant. den berättas i fem, i princip helt från varandra fristående kapitel men som ändå knyter ihop historien på ett rätt ovanligt sätt. de olika kapitlen, eller små historierna lämnar ganska mycket åt min egen fantasi och lämnas ganska ouppklarade. ett otroligt fascinerande grepp för en amerikansk film. det här kanske inte är den mest upplytfande filmen med det är välgjort, välspelat och jävligt bra.

skådespeleriet är briljant, men vad annat kan man förvänta sig med namn som toni collette, piper laurie, brittany murphy, rosey byrne, james franco, marcia gay harden (och många andra) i rollistan...? klart sevärd hur som helst...

recension: sweeney todd

film av: tim burton

benjamin barker blir beskylld och dömd för ett brott han inte begått, bara för att domare turpin blir förälskad i hans fru. mer än 15 år senare kommer benjamin tillbaka, den här gången som sweeney todd, och han är ute efter hämnd.

jag tror på riktigt inte att en film kan vara mer tim burtonsk än sweeney todd. det är mörkt, snyggt och fantastiskt bra, precis som jag hade förväntat mig. johnny depp briljerar och helena bonham carter är riktigt bra. alan rickman är alltid bra, speciellt som osympatisk domare med den goda vanan att stjäla spädbarn och hålla dem inlåsta för att sen tvångsgifta sig med dem. nåja, han gjorde det med ett barn och det räcker ganska långt faktiskt.

det riktigt speciella med sweeney todd är två saker; nämligen att det är en regelrätt musikal och att det är en otroligt blodig historia. det bästa är att ingen av sakerna stör mig. musikalbiten känns faktiskt bara som ett plus. jag är inte säker på att historien hade räckt för att berätta på vanligt sätt. tror inte dialog och handling hade blivit lika intressant då. dessutom är musiken hyfsat dramatisk och känns nästan mer opera än musikal. bra alltså. att vi får se en massa blod spruta i tid och otid är bara lite mysigt...

det finns egentligen inte så mycket mer att säga än att jag älskar det här. tim har med sin fantastiska ensemble skapat en blodfylld historia om hämd och hur en mans besatthet med den kan gå fullständigt överstyr. men det är underhållande och välgjort och snyggt. och jag lämnar biografen med ett brett leende på läpparna...

recension: 30 days of night

film av: david slade
(usa 2007)

burrow, alaska är den nordligaste staden i usa och en månad om året är den helt utan dagsljus. många klarar inte avsaknaden av åker bort, de som är kvar kommer att få en otrevlig överraskning det här året. de har fått oinbjudna gäster som gillar avsaknaden av solljus...

baserad på steve niles seriebok kommer här en något annorlunda vampyrfilm. även om vampyrerna själva inte ser så roliga ut alla gånger så tycker jag det här är en bra och effektiv skräckfilm med ovanligt smarta vampyrer. det är bitvis spännande och lite småläskigt. det är otroligt snyggt och estetiskt men, som med så många filmer numer, alldeles för långt. det hade inte gjort något om man klippt bort åtminstone 20 minuter. men det var ändå uthärdligt. klart sevärt!

recension: halloween 2007

film av: rob zombie

unge michael myers slaktar sin familj (utom lillasyster och mamma) och hamnar på barnpsyk. femtom år senare lyckas han rymma och återvänder till sin hemstad för att leta upp sin syster...

det finns vissa saker jag inte förstår. som varför rob har gjort den här remaken. jag diggar rob zombie stenhårt (hans house of 1000 corpses och the devil's rejects är grymma) och jag verkligen älskar carpenters halloween från 1978, men det här är bara... dumt. vi behöver inte vänta många sekunder innan folk på sedvanligt zombiemanér använder mer svordomar och runda ord än rumsrena dito och i det här fallet är det inte positivt. tyvärr.
det känns som att han tagit bort hela den nerv och den otroligt effektiva olustkänsla som carpenter lyckats plantera i originalet (och som gör att jag älskar den så ohämmat) och ersatt den med en massa blod, brutala mord, sleaze och bara bröst. och än mer svordomar...

så, om rob hade gjort om manuset och inte försökt göra en remake av en av världens bästa filmer alla kategorier hade det kunnat bli lika kul som andra filmer han gjort. nu känns det ungefär lika skoj som om du skulle göra en egen semla och byter ut mandelmassan mot säg, surströmming...

recension: försoning

film av: joe wright
(atonement)

försoning är en filmatisering av ian mcewans populära roman med samma namn. i korta drag handlar dem om två personer som tvingas leva åtskilda på grund av en lögn. vill inte säga för mycket om handlingen eftersom jag nog tycker att det förstör lite av hela stämningen och själva konceptet med filmen. plus att jag tycker att historien är rätt tunn och torftig, vilket just är en av de mest negativa sakerna i filmen. jag har förvisso inget emot historier som är enkla och raka men det här känns nästan lite väl. (helt ärligt hade jag nästan förväntat mig att man gjort en brokeback och tänjt ut en historia på 30 boksidor till en film på två timmar, så döm om min förvåning när jag kollat upp att boken atonement är närmare 500 sidor) det får mig att fundera rätt rejält på vad man valt att ta bort och om det verkligen blev bra? själv har jag en massa frågor kring en hel del personer som finns med under den första halvtimmen som, vad hände med kusinerna? hans mamma? familjen? chokladsnubben? nej, jag anser nog att man gör det alldeles för lätt för sig i vissa avseenden. till förmån för en lång och otroligt tråkig (men förvisso snygg) scen från kriget som utspelar sig på en strand i frankrike någonstans.

men sen har vi det visuella. det är otroligt snyggt och välgjort, och sånt premieras alltid med pluspoäng, och berättandet, vilket var intressant. fotot är magnifikt och skådespelarna bra. saoirse ronan är grymt duktig som lillasyster vid 13 års ålder och jag är väldigt imponerad av att de andra två som spelar briony vid 18 (romola garai) och som gammal (vanessa redgrave) är så lika.

annars tycker jag att filmen är en halvtimme för lång och att den faktiskt bitvis blir riktigt tråkig. jag kan förstå att den dragit på sig en hel del oscarsnomineringar men jag vet helt ärligt inte om jag är överrens om den för bästa film. mitt slutbetyg blir lite mer än godkänt.

resension: them

film av: david moreau, xavier palud

lucas och clementine har köpt ett stort hus på den bulgariska landsbygden. en natt vaknar de av konstiga ljud i huset och de inser snabbt att de inte är ensamma...

"hurra, en fransk skräckfilm" tänker jag när jag matar in filmen i min spelare. och det börjar ganska lovande faktiskt. men sen står det och stampar lite utan att lyfta riktigt. det är inte helt ospännande men det är verkligen ingen nagelbitare heller. att det är baserat på verkliga händelser skänker naturligtvis lite mer nerv åt historien men det blir aldrig riktigt otäckt. tycker personligen att betygen och kommentarerna på omslaget är lite av falsk marknadsföring.

slutet är förvisso en smula oväntat och smått skrämmande faktiskt. så, slutligtvis - en okej småskräckis som vinner på sin längd, den är bara 74 minuter lång, och det räcker gott.

recension: across the universe

film av: julie taymor

det var lite av en tillfällighet att jag hamnade på den här filmen under filmfestivalen i göteborg, så jag visste inte så mycket om den. mer än att det var en typ musikal med beatleslåtar. ja jag vet, det låter sådär om jag ska vara ärlig. jag visste inte något om historien men filmen började med att huvudpersonen jude sitter på stranden i liverpool och börjar sjunga... och då höll jag andan för det hade kunnat bli precis hur töntigt eller hur bra som helst. när vi sen får se en låt i två versioner ihopklippt från två olika miljöer så börjar jag inse att det här kan bli bra...
när jag drygt två timmar senare applåderar och reser mig upp för att ge regissören, som var på besök för denna premiärvisning, en stående ovation så kan jag inte annat än inse att det här är en av de bästa filmer jag sett på riktigt, riktigt länge.

det tog inte många minuter innan jag slutade tänka på det som en musikal heller, för den var utförd och klippt på ett sätt som absolut inte kändes musikal alls. den saknade stora långa synkroniserade dansnummer som vi är vana vid i musikaler också, även om vi blir serverade vissa scener som är... fullkomligt galna. och det är det som är det härliga i across the universe. det är en bitvis helt galen film med inslag som är så utflippade att man inte kan göra annat än att skratta och må bra av den.

det riktigt briljanta med filmen är att alla huvudroller är spelade av (i princip) helt okända skådespelare och det skänder en helt annan trovärdighet till filmen. (jag sitter och föreställer mig och fullkomligt förfasas över tanken på till exempel ewan mcgregor i rollen som jude...) att julie sen har fått en del stora namn att göra en del helt galna roller är fantastiskt skoj. personligen älskar jag salma hayeks fem sjuksköterskor. ja, ni kommer att förstå vad jag menar när ni ser det...
vad gäller musiken och all beatlesmusik så tappar jag rätt snabbt det faktum att det är just beatleslåtar. kan bero på att min beatleskatalog är väldigt bristfällig eller att arrangemangen är långt ifrån sina originalversioner. hur som helst är musiken grymt bra integrerad i handlingen och den för historien framåt.

här kommer ett litet smakprov på hur bra det här här;

och så var det dags för betyget. och det är sannerligen inte ofta men across the universe är sannerligen värd

recension: funny games u.s.

film av: michael haneke

efter att ha sett den här otroligt omskakande filmen känner jag mig väldigt kluven. på flera olika sätt. var det här bra? kan jag tycka om en film som är såhär rå och hemsk? för det är den verkligen. och den lämnar en hel del frågor, som jag antar att man inte skulle få svar på om man hamnade i samma situation. det gör den ännu mer plågsam. men samtidigt är det så effektivt och så otroligt bra uppbyggt, rent tekniskt sett. allt är noga uträknat och genomfört. varje scen är utförd med utsökt perfektion och det gör de scener där kameran dröjer sig kvar lite längre än vad den borde än mer plågsamma att se.
och det bidrar till att stora delar av filmen känns mer som tortyr än - ja oavsett så är det inte trevligt. men det är otroligt intressant, för haneke lyckas få mig att känna en hel rad olika saker inom loppet av en timme. och jag antar att det är det som är meningen.

vad gäller skådespelarinsatserna så kan jag inte säga mer än att jag är mycket imponerad. det känns så äkta. så för att summera det hela kan jag konstatera att jag inte älskar filmen för att den är bra men att jag gillar den otroligt mycket för att den är en uppvisning i filmkonsten när den är som allra effektivast. samtidigt berör den och upprör och väcker en massa känslor i mig. och det är väl egentligen vad film handlar om, på både gott och ont...?

recension: juno

film av: jason reitman

juno är en tjej på 16 år som råkar bli gravid, med sin bästa kompis. hon bestämmer sig för att adoptera bort barnet till ett barnlöst par. men allt går inte riktigt enligt planerna...

jag känner att det är svårt att säga så mycket om den här filmen mer än att det är ett riktigt litet lyckopiller. skådespeleriet är bra, jennifer garner är underbar som den barnlängtande blivande mamman och ellen page är utomordentlig som juno (hon fick en oscarsnominering för rollen), dialogen är helt otrolig och historien söt. juno är en må-bra-film i samma anda som little miss sunshine och en mer än perfekt söndagsfilm...

recension: i am legend

film av: francis lawrence

flera år efter att ett dödligt virus har gjort slut på hela jordens befolkning befinner sig en enda överlevande i new york där han jobbar på ett botemedel...


det finns faktiskt inte så mycket mer att säga om den här filmen än att det verkligen är ett exempel på amerikansk film när den är som allra sämst. den känns som ett riktigt skolexempel på hur man absolut inte skall göra skräckfilmer. eller en spänningsfilm i alla fall. för det blir aldrig spännande, aldrig läskigt eller ens lite otäckt. tempot är långsamt utan att lyckas vara det allra minsta hypnotiserande och bitvis är det rent ut sagt tråkigt.

vad gäller monstrena, eller rättare sagt de smittade mutererade människorna så är det i ärlighetens namn... riktigt hemskt, och jag menar inte det i någon positiv bemärkelse. de ser nämligen groteskt overkliga och jobbigt oläskiga ut. där har man alltså inte lyckats heller. och helt ärligt, hur trött känns fula dataanimerade, skalliga gubbar med en mun som diana i V när hon skulle svälja ett marsvin, och som dessutom låter som en blandning mellan björn och gris... nej tack, jag tror jag avstår.

vad jag däremot gillar med filmen är bilderna på ett öde, förfallet och övervuxet new york. det imponerar alltid. men även det blir tjatigt efter en halvtimme och jag sitter resterande tid och fuderar på om det finns någon liten film i extramaterialet på dvd'n som visar hur de gjort. om det gör det så se den istället.

det som räddar den här filmen från fullständig katastrof och betyget 1 är hunden "sam" (spelas av schäfern abby), som faktiskt är den enda behållningen...

recension: barnhemmet

film av: juan antonio bayona
(el orfanato, spanien)

laura och hennes man carlos flyttar tillbaka till det hus som hon bodde i innan hon blev adopterad. deras plan är att på nytt öppna ett barnhem, eller ett hem för barn med speciella behov. de har inte bott där länge innan deras son simón får en ny, osynlig kompis, som har en konstig påse över huvudet, och laura inser att det gamla barnhemmet ruvar på fler hemligheter än hon kunnat ana...

jag är en gedigen skräckfilmsfantast med smak för det mesta inom genren så det var med stort nöje jag satte mig tillrätta i salongen tillsammans med ca 700 andra entusiaster i den fantastiska biograf draken i göteborg. spanska skräckfilmer är vi inte helt bortskämda med men när vi får dem så brukar de vara av absolut högsta kvalitet. (eller vad sägs om filmer som "darkness" och "från andra sidan" av jaume balagueró eller "the devil's backbone" av guillermo del toro, som för övrigt har varit med och producerat barnhemmet. min erfarenhet är att de är mästare på att skapa suggestiva stämningar och med små, raffinerade metoder bygga upp en känsla av obehag och av att inget står rätt till. det lyckas även barnhemmet med och jag och publiken hoppar högt vid ett par tillfällen och jag tror inte att jag är ensam om att sitta och febrilt bita på fingrarna de sista 20 minuterna...

barnhemmet är en visuellt snygg och mycket effektiv rysare med ett smart manus som faktiskt lämnar lite frågeställningar efter sig. det är inte en klassisk skräckfilm i den bemärkelsen att vi får se det goda vs. det onda utan gränserna suddas ut lite - ytterligare ett kvalitetsmått i mina ögon. den har även alla ingredienser för en lyckad film; stort ödsligt hus, mystisk kvinna som dyker upp lite titt som tätt, sjukt obehagliga överraskningar och barn (ett alltid lika effektivt inslag). skådespelesrskan belén rueda, som spelar laura är dessutom fullständigt lysande och jag blir faktiskt även väldigt imponerad av roger princep som spelar sonen simón. på det stora hela en grymt bra och nervkittlande upplevelse... och det är någonstans otroligt uppfriskande att slippa en skräckfilm där psykotiska galningar gillarar absurda och mordiska fällor för stackars oskyldiga människor och där syftet inte är att få så många i publiken att kräkas som möjligt... nä. nöj dig med att bli ordentligt vettskrämd... om du törs...

recension: låt den rätte komma in

film av: daniel alfredson

oscar är 12 år och bor i blackeberg. han blir mobbad i skolan och har få vänner. en kväll när han är ute på gården så står en flicka på klätterställningen. hon heter eli och har bara en kortärmad skjorta på sig trots att det är mitt i vintern och det första hon säger är att de aldrig kommer att kunna bli vänner. detta är början på en något annorlunda relation eftersom det snart uppdagas att eli inte är någon vanlig flicka...

när johan ajvide lindqvists roman kom för några år sedan så var det något så ovanligt som en skräckroman på svenska och nu kommer alltså filmatiseringen som uppenbarligen är något så ovanligt som en svensk halvskräckis. fast i ärlighetens namn är det inte speciellt läskigt. men det är snyggt och jag gillar snyggt. regissöt alfredson har dessutom hittat ett tempo och ett bildspråk i filmen som jag finner hypnotiserande rätt och slätt. han har även ansträngt sig för att filmen skall kännas autentisk. vi får faktiskt se bilder från blackeberg, och gamla florapaket och annat som indikerar att historien utspelar sig någon gång på 80-talet, så visst känns det äkta. utom det faktum att barnen hittar ett lik dumpat i råcksta träsk när de åker skridskor... för man åkte inte skridskor på råcksta träsk...

ajvide själv står för manus och ska vi lyfta fram några av de minus den här filmen har så hittar vi de allra flesta i just historien. jag var inte någon superfantast av boken men jag saknar en del saker för att historien skall lyfta och bli mer fulländad. relationen mellan eli och mannen är nästan helt borta och den upplevdes som en stor del av den skrivna historien. fyllegänget från restauranten har också fått sina roller drastiskt minskade och föräldrarnas rollfigurer känns lite väl simpla och outvecklade. hela mobbinghistorien känns inte heller så otrevlig som den gjorde i boken. på det stora hela taget känns det som att historien fått koka lite väl länge i manusgrytan och blivit alltför reducerad.

trots detta tycker jag att alfredson tillsammans med ajvide fått till en intressant historia som är klart sevärd. om inte annat så för de riktigt bra skådespelarinsatserna. kåra hedebrandt och lina leandersson är briljerar som oscar och eli och per ragnar är grymt bra som "mannen". men det som trots vissa små svackor i historien och i karaktärerna gör att jag ändå tycker rätt mycket om filmen är att den återställer lite av det förtroende jag tappat för svensk film och att den ger mig lite förnyat hopp. för "låt den rätte komma in" är en otroligt snyggt komponerad historia som bjuder på en visuell upplevelse utöver det vanliga inom svensk film...

höstens filmtips

vi skippar de långa utförliga, avslöjande recensionerna den här gången och säger såhär; de här fyra filmerna bör du se den här hösten. ja, eller i alla fall en eller ett par av dem! redo?

elizabeth - the golden age

cate blanchett klär sig återigen i diverse röda peruker och blir drottning elizabeth I av england i denna andra film av shekar kapur som handlar om hur elizabeth byggde upp sitt imperium och framför allt, besegrade den spanska armadan. jag gör ingen hemlighet av att jag avgudar den första filmen och håller den för en av världens bästa filmer, men det gjorde ju samtidigt att jag hade hyfsat höga förväntningar på uppföljaren. skall dock erkänna att jag inte blev det minsta besviken. det var storslaget, snyggt, välspelat, teatraliskt och inramat av underbar musik signerad craig armstrong. en fullmatad filmupplevelse helt enkelt och den enda film du absolut inte bör missa den här hösten.

betyg: partisk som jag är kan det inte bli annat än en solkar 10

rendition

isabellas man anwar, som är från egypten, försvinner mystiskt under en flygresa från sydafrika till usa. myndigheterna har upptäckt att det finns möjligheter att han har kopplingar till terrorism och använder sig av minst sagt tvivelaktiga metoder för att få reda på sanningen. myndigheterna mörkar sina handlingar och förnekar naturligtvis all vetskap om vad som händer.

jag gillar rendition otroligt mycket. det är en spännande och tänkvärd film om mänskliga rättigheter och hur långt usas underrättelsetjänst går i sin kamp mot terrorismen. hur som helst så väcker filmen både tankar och känslor. det är spännande och med en och annan oväntad överraskning. och med skådespelare som jake gyllenhaal, reese witherspoon och meryl streep bland andra är det svårt att inte gilla det.

betyg: en solklar 8, även om det inte är jakes bästa rollprestation...

stardust

det är rätt ovanligt att bli serverad en saga som faktiskt passar både barn och vuxna utan att det blir för mycket åt något håll, men stardust är en sån saga. jag såg den helt utan förväntningar och egentligen helt utan att veta vad det hela handlade om. men jag blev bortsvept och fullkomligt uppslukad av den söta och mysiga historien om den unge tristan och hans jakt på kärleken. miljöerna är fantasifulla, och skådespelarna är lysande. framför allt älskar jag robert de niros fjolliga machokapten och michelle pfeiffers åldrande häxa. mer än helt klart sevärd. jag lovar.

betyg: 8 lysande stjärnor av 10

dead silence

beware the stare of mary shaw, she has no children - only dolls. if you see her in your dreams, do not ever, ever scream...

jamie får en buktalardocka levererad anonymt hem en kväll. strax därefter hittar han sin unga fru brutalt mördad hemma. han beger sig till sin hemstad för att ta reda på vem som skickat honom dockan, och varför. och framför allt, vem som dödade hans fru.

dead silence är en fullkomligt underbar skräckfilm i gammal hederlig spökhistorieanda. det är inte fullspäckat med bloddrypande lemlästningar, utan den bygger upp en suggestiv och obehaglig känsla med mer sofistikerade meddel. mycket dimma och sånt. men det funkar. och det är hyfsat otäckt. och helt klart sevärt.

betyg: 8 buktalande dockor av 10

filmrecension: på smällen

film av: judd apatow

allisons karriär går verkligen åt rätt håll. hon jobbar på den populära tv-kanalen e! och har precis blivit befordrad till att jobba framför kameran.

tillsammans med sin storasyster ger hon sig ut för att fira och under kvällen träffar hon ben, som hon osannolikt nog, tar med sig hem.

ungefär åtta veckor senare blir hon varse att ben tydligen inte var så noga med kondomen under deras one-night-stand eftersom hon blivit, på smällen...

jag visste att på smällen blivit både hyllad av kritikerna och en succé bland publiken i usa, och efter att ha blivit otroligt överraskad av apatows 40-year old virgin så var jag rätt nyfiken på den. men när jag fick reda på att på smällen var just över två timmar lång blev jag en smula skeptisk. hur kan man göra en sån här film som är så lång? tack och lov så blev jag glatt överraskad. apatow har lyckats hålla sig på rätt sida om vad vi kan kalla för 'amerikansk pubertal ungdomskomedi' och gjort en underhållande, intressant och på sätt och vis angelägen historia. eller flera historier faktiskt. dels får vi följa allison och ben under deras graviditetsresa och förhållande-vara-eller-icke-vara, och dels har vi allisons syster debbie som kämpar med sitt äktenskap. samtidigt handlar det inte bara om relationer utan om en egen, inre resa som påverkas av, eller kanske triggas av, yttre faktorer. frågeställningar som, 'måste man ändra på sig för att man startar en tvåsamhet' och 'är att tiga samma sak som att ljuga' blandas upp med utopiska tankar som 'ska man inte älska någon precis som de är, utan att försöka ändra på dem?' skapar en ganska intressant förvecklingssoppa som inte ger oss en massa moraliska pekpinnar. jag tycker nämligen att man, olikt vad vissa recensenter tyckt, inte har en kvinnoförnedrande och gammalmodig syn på att skaffa barn och huruvida man skall hålla ihop för barnens skull. nej, jag tycker mer att det handlar om att våga finna lyckan där man inte tror att man skulle göra det. att faktiskt våga gå utanför sina egna normer och sin egen trygghetszon och att våga kämpa för något som faktiskt kanske är värt att kämpa för. på samma gång tycker jag att den på ett bra och illustrativt sätt faktiskt lyckas förklara skillnaden på män och kvinnors syn på en relation och deras kanske något olika behov i en relation. grymt intressant. faktiskt. skådespelarna är rent ut sagt fantastiska. jag är hopplöst förälskad i seth rogen och det visar på nåt sätt att hela konceptet med halvt misslyckad slusk har lyckats. katherine heigl är grym som allison och leslie mann och paul rudd är underbara som hennes syster och dennes make.

apatow har lekt mycket med birollerna och gett dem en hel del utrymme och roliga kommentarer. min favoritkaraktär står och väger mellan allisons chef/kollega jill, som är den mest subtila bitch vi haft äran att se på länge och bens roommates flickvän jodi, som förmodligen har den bästa kommentaren i hela filmen med sin 'do you wanna trade boyfriends? no, i'm just kidding... sort of...'det skrattas en hel del, även om det lite snyggt är varvat med en del allvar och jag älskar alla samtida kopplingar som görs till höger och vänster. det märks att apatow håller sig uppdaterad med vad som händer. och petes (allisons systers man) liknelse mellan det heliga äktenskapet och 'alla älskar raymond' kommer, förhoppningsvis, gå till historien, även om det bara var jag som skrattade i hela biosalongen då...

betyg: 8 krulliga bäbisar av 10

recension: black sheep

film av: jonathan king

en farmare på nya zealand försöker genom genmanipulering och tvivelaktiga experiment få fram det perfekta fåret. men något går fel... fruktansvärt fel...

ja alltså, helt allvarligt, hur seriöst kan man ta en film som handlar om fårr som attackerar och äter människor? precis, inte alls. och det är nog precis den inställningen man ska ha när man ser black sheep. för det är inte direkt någon läskig film vi blir serverade, utan en smått hysterisk komedi.det som slår mig är hur slående lik gamla hederliga skräckfilmer från förr. det är en hel del influenser från gamla monsterfilmer och andra mysiga filmer som fredagen den trettonde. en annan sak som flera gamla skräckfilmsfanatiker hyllat filmen för är att black sheep inte innehåller en massa dataanimerade specialeffekter utan mer mekaniska sådana och det kan vi tacka välkända weta workshop för. (weta var den specialeffektstudio som låg bakom i princip all rekvisita och alla effekter i sagan om ringentrilogin.) och visst är det klart att mitt gamla skräckfilmshjärta klappar lite snabbare för denna fina teknik. och till hela konceptet att göra en skräckis där ulliga, mysiga, i vanliga fall helt ofarliga djur blir helt galna och en fara för människor. det är kul, det är smart och det är gjort med både en bra budget och framför allt med hjärta. det känns uppriktigt och ärligt, och det är kul. otroligt kul till och med...

betyg: 6 svarta får av 10

kortrecensioner

disturbia

film av: d.j. caruso

den unge killen kale blir dömd för tre månaders husarrest och under den här tiden så börjar han spionera på sina grannar. det börjar som en oskyldig lek men när kale misstänker att han bor granne med en seriemördare börjar det helt plötsligt bli allvar...

det finns egentligen inte så mycket att säga om disturbia. det är en söt, lite lätt spännande historia som bitvis påminner mig otroligt mycket om min gamla favoritvampyrrulle fright night. det känns lite mysigt faktiskt. och disturbia känns lite mysig. och lite obehaglig och det räcker för en söndagsfilm.

betyg: 5 kikare av 10


illusionisten
neil burger

den kända magikern eisenheim använder i sekelskiftets wien, sina magiska färdigheter för att vinna tillbaka sin barndoms kärlek sophie som tillhör en helt annan social klass.

illusionisten försvann lite i eftersvallet av the prestige, som även den handlade om magi och illusioner. något som är lite synd för det är en himla söt liten historia. kan väl kanske inte påstå att den kommer att gå till historien so en av världens bästa filmer men även det här är en skön söndagsrulle som helt klart är värd att kolla in

betyg: 6 magiska trick av 10



primeval

film av: michael katleman

någonstans ute i det otillgängliga afrika härjar en smart och hänsysnlös mördare som skördat över 300 offer och som fortfarande är på fri fot. ett team skickas till platsen för att fånga denna mördare. det är bara ett problem, han är inte mänsklig...

det här med monsterfilmer är helt ärligt alltid lite vanskligt. gränsen mellan mästerverk och kalkon är mer än hårfin och i ärlighetens namn är det sällan vi sett några mästerverk i monsterfilmgenren. skall erkänna att jag har hyfsat höga förväntningar, för en film som handlar om en 9 meter lång krokodil som heter gustave kan väl inte vara dålig... eller...?
tyvärr, så har man i historien blandat in en del inrikespolitiska element som jag faktiskt inte riktigt förstår mig på. nä, monster är monster och politik hör hemma i andra filmer.
och sen trodde jag, helt ärligt, att filmtekniken hade utvecklats så pass att jättekrockisen kunde se lite verklig ut. dessvärre måste jag erkänna att dominic purcell, som annars ses fly undan lagen i prison break är långt mycket sämre än jag trodde... synd på en så rar historia... dessvärre räcker det inte långt, krokodilerna till trots...

betyg: 3 vassa tänder av 10

recension: harry potter and the order of the phoenix

film av: david yates

ministeriet och framför allt ministern cornelius fudge är övertygad om att dumbledore tillsammans med harry vill störta honom som ledare för den magiska världen, så de gör allt de kan för att misskreditera dem genom att ifrågasätta om harry ljuger när han hävdar att voldemort kommit tillbaka. man placerar dolores umbridge på skolan för att hålla dessa rebeller i schack. men harry och hans vänner bildar en hemlig klubb för att lära sig bekämpa svart magi. och samtidigt gör fenixorden allt de kan för att förhindra voldemort att lägga vantarna på en sak han åtrår mer än något annat. något som ska hjälpa honom att en gång för alla bekämpa den goda sidan...

engelsmannen david yates blev betrodd med uppdraget att regissera denna den femte filmen i serien om harry, ett ganska otacksamt arbete kan tyckas, med tanke på att boken, och historien är en av de svåraste i serien så långt. det som skiljer den så mycket från sina föregångare är att den saknar ett uttalat mål. den har inte något monster, eller någon förrymd mördare eller en turnering som ska vinnas. nej, motståndet är helt annorlunda och historien känns verkligen som en språngbräda in i vuxenlivet för harry. självklart stöter han och de andra på problem som måste lösas men det är ändå skillnad. på ett bra sätt tycker jag. för det hade i ärlighetens namn blivit lite tjatigt om historierna vi redan sett skulle upprepas än en gång.
och det är just det som gör att jag gillar fenixorden så mycket känner jag. att den skiljer sig från de övriga historierna. att den tar några kliv upp i vuxenvärlden. vi har fått lära känna harry och de andra i de tidigare filmerna. fått se dem växa upp och kämpa med problem som på sin höjd kan få dem utslängda från skolan. nu är läget annorlunda. nu är det helt plötsligt på riktigt och med livet som insats.
när jag har läst om vad andra tycker om filmen så är omdömena att det är rörigt, att det tappat sin charm och att det är lite medelmåttigt. men jag är beredd att hävda motsatsen, för jag tycker som sagt att yates och co klarat sin uppgift med bravur. filmen är otroligt snygg och välgjord och jag tycker man har fått med det väsentligaste i boken (något jag inte tycker man lyckades så himla bra med i 'den flammande bägaren', även om det är mycket som inte 'stämmer' och en hel del saker jag faktiskt saknar (st mungo's hospital? sirius skrikande mor? firenze?) men jag kan leva med det. sen är det lite svårt att föreställa sig hur det exakt vore att bara se filmen och inte ha läst böckerna, men jag föreställer mig att man får en hyfsat bra och fullständig berättelse serverad. och rörigt? vissa saker blir ju inte ens förklarade i boken, utan det är ju tänkt att det ska fortsätta i nästa bok/film...

skådespelarna är det heller inget fel på. vännerna har kanske inte utvecklats så mycket men harry får öka på sitt register ännu lite mer i den här filmen. inte för att det är något fel på de andra heller. vad gäller de nya karaktärerna kan sägas att imelda staunton är helt underbar som dolores umbridge. hon är precis så vidrig som man föreställt sig, fast inte riktigt lika... ful? luna lovegood var jag lite skeptisk till efter att ha sett henne i ett 'om-filmen'-program men hon klarar sig också mer än väl. tycker dock att det är lite för lite gary oldman som 'sirius black' och alldeles för lite av maggie smiths 'minerva mcgonagall' men man kan inte få allt... istället får vi en slutstrid som kan vara det bästa vi fått se i en potterfilm än så länge...
så. slutligen kan jag meddela att jag är mer än fullkomligt nöjd med den här filmen. den kan nog faktiskt aspirera på att bli 'den bästa potterfilmen än så länge' så i mitt tycke har yates gjort fenixorden fullständig rättvisa och jag ser fram emot hans nästa film i serien; 'harry potter and the half blood prince'

betyg: 8 magiska profetior av 10

recension: transformers

film av: michael bay

det hela börjar med att tonåringen sam köper en ny bil. snart visar det sig att det inte bara är en bil utan en autobot som kommit till jorden i jakt på en mystisk kub, the allspark, som gör den som innehar den oövervinnerlig. det är bara det att det finns andra som åtrår denna kub, en elak art som kallas decepticons. dessa båda grupper har under lång tid krigat mot varandra på deras hemplanet cybertron och nu, när de har lokaliserat the allspark till jorden, fortsätter striderna här. frågan är bara om människorna kommer att överleva eller inte...

transformers är den senaste i raden filmer som bevisar vad man kan göra med en gigantisk budget och en hela staber av specialeffektarbetare. och resultatet är ett rafflande äventyr med effekter och actionscener som vida överträffar mina förväntningar. för det är snyggt, smart och maffigt. men som så ofta när det gäller filmer av den här kalibern så saknas den personliga prägeln. vilket är synd för att vi har fått det bevisat åtskilliga gånger att det faktiskt går att göra action- och äventyrsfilmer med smarta manus, duktiga skådespelare och hisnande specialeffekter (har faktiskt en och annan karaktär i filmen som jag rent ut retar mig på. och några logiska luckor kan man skönja i manus...) men samtidigt kanske det inte behövs för jag kanske inte är rätt målgrupp för den här filmen? fast, vilken målgrupp har den då? pojkar mellan 11 och 15? inte bara hoppas jag.
fast okej, nu är jag lite väl hård, men det saknas i sanning en del för att uppnå toppbetyg just nu. men det är grymt bra underhållning. som vanligt en bit för lång, men vi får ju valuta för pengarna i alla fall. eller träsmak åtminstone. på den positiva sidan kan dock nämnas att michael bay faktiskt lyckats göra en riktigt hyfsad actionfilm för hela familjen. och jodå, jag är tillräckligt nöjd för att kunna rekommendera det här...

betyg: 6 hopfällbara sportbilar av 10

triss i skräck...

film av: jaume balagueró

amy har fått jobb på en barnsjukhus, som ska läggas ner. det fåtal barn som bor kvar ska förberedas för flytten, men snart står det klart att det är något speciellt med barnen. en mystisk närvaro av något, som barnen kallar en"robotflicka", håller barnen i ett hårt grepp och tänker inte ge upp förrän de stannar hos henne på sjukhuset. för evigt.

jag ska erkänna att jag var grymt tveksam till calista flockhart i rollen som sjuksköterskan amy, men jag måste erkänna att jag hade väldigt fel. hon gör en riktigt bra rollprestation i denna övernaturliga och stundom lite småläskiga film. klart sevärd, absolut.
(fragile heter 'från andra sidan' på svenska och har biopremiär 13 juli)
betyg: 7 benbrott av 10




film av: asif kapadia

joanna mills, en ung framgångsrik kvinna, har haft ett rent helvete privat. En frånvarande far, förföljd av en besatt fd pojkvän och en ensam tillvaro. Till råga på allt störs hon av otäcka visioner. Hon ser och känner mordet på en ung kvinna hon aldrig träffat och ser den hänsynslöse mördaren, en man som verkar vilja se henne som sitt nästa offer...

sarah michelle gellar är tillbaka i denna övernaturliga thriller där gränsen mellan dröm och verklighet suddas ut på ett mer än obehagligt sätt. detta är en mycket snygg film visuellt som kryper under skinnet på mig när jag tittar på den. obehagskänslan är ständigt närvarande och överraskningarna många. en mycket sevärd film för skräckälskaren.
(the return har premiär på dvd den 18 juli)
betyg: 8 spegelbilder av 10




film av: christopher smith

kate har somnat på en bänk i tunnelbanan i väntan på sista tåget. när hon vaknar till inser hon att hon är enasm. och inlåst. men ett tåg kommer till stationen och hon hoppar på. det är bara det att tåget stannar mitt i en mörk tunnel. kate börjar snart inse att hon inte är ensam nere i tunnlarna under london och en jakt på liv och död börjar...

alltså, det här är en första klassens b-film. verkligen. men den funkar ändå, för den är verkligen uppriktigt gjord och utan att vara fullkomligt överdriven. historien och manuset är kanske inte det bästa jag upplevt, men det gör inte så mycket för det kompenseras av det rätt häftiga fotot och den lätt klaustrofobiska känslan som infinner sig. man känner ju inte direkt att man vill bli sist i tunnelbanan någon gång, det kan jag lova. creep innehåller även en av de allra otäckaste scener jag någonsin upplevt (kan bero på att jag är otroligt lättskrämd) men ja, jag höll fanimej på att pissa på mig...
betyg: 6 tomma tunnlar av 10

elizabeth

det var säkert fem år sen jag såg elizabeth, en av de filmer jag håller som mina absoluta favoritfilmer alla kategorier. trots att jag inte kan säga vad exakt det är med den som tilltalar mig så vet jag bara att jag fullkomligt älskar den varje gång jag ser den. allt är bra i den. historien, musiken (som jag fortfarande lyssnar på en gång i veckan efter snart 10 år), fotot, miljöerna och cate blanchett. ja ända sen jag såg henne i elizabeth (tror faktiskt det var första gången) så har jag hon varit en av mina favoriter. (skall erkänna att både goeffrey rush och joseph fiennes också har legat bra till...) tror för övrigt att elizabeth utan större konkurrens är den film jag sett flest gånger och ja... någonstans på vägen vävdes den in och blev mer en personlig angelägenhet än en film. minns hur förbannad jag var när den förlorade alla oscars (utom en, för make-up) till shakespeare in love. fy vad jag hatade gwyneth paltrow efter det. tog minst fem år innan jag kunde se en film med henne igen... fast jag tycker ju fortfarande att cate skulle vunnit bästa skådespelerska och elizabeth bästa film...
men vem vet, det kommer ju en chans till nu. och det formligen haglade ju priser över helen mirren (love her too!) efter hennes porträtt av både elizabeth 1 och 2. så, det kanske är dags för cate som elizabeth 1 2:a gången. (häpp!)
hur som helst så kan jag inte annat än hålla med den gode oswald om att the golden age seglat upp och blivit en av de mest efterlängtade just nu... se trailern här!
så, okej, se nu till att kolla in elizabeth snarast. tyvärr är den för tillfället utgången på dvd så man får väl... eh... se den genom nåt smart 'pay-per-view-system' av något slag... (hörde jag bittorrent någon?) men jag skulle bli väääldans förvånad om det inte kom en nyutgåva snart... så är det. och om jag nu skulle betygsätta filmen (for the record, typ) så blir det ju självklart

20 vitmålade drottningar av 10 möjliga. minst!

recension: hostel II

film av: eli roth

ett gäng tjejer blir lurade till ett spa i slovakien och de hamnar på samma gamla 'hostel' som i ettan. dödliga lekar utbryter och jaa... blodet sprutar...

det finns massor att säga om den här filmen, men det känns så otroligt bortkastat att lägga ner någon större tanke och möda på detta... skräp. herr roth har gjort en uppföljare i samma klass som speed 2, alltså lägsta tänkbara. till skillnad från ettan har man försökt blanda in samvete och skuld i historien och det får till några (o)väntade vändningar på sina ställen. men nä. det blir mer än platt fall. ska man haka på den superheta sadist-trenden så bör man göra det rakt av. att försöka blanda in hjärta och hjärna blir bara kasst. nej, jag hoppas sannerligen att man lägger ner den här filmserien snabbare än grisen blinkar för det var länge sedan jag kände att jag verkligen slängt bort ca 80 minuter på riktig skit. 90 minuters testbildstittande hade faktiskt gett mig mer!

betyg: jag skulle vilja ge minusbetyg, men det går väl inte så: 0 blodbad av 10

recension: zodiac

film av: david fincher

ett ungt par blir beskjutna sent en kväll i ett litet samhälle utanför kalifornien i slutet av 60-talet.
ett halvår kommer ett antal brev till olika tidningar i området där någon som kallar sig 'zodiac' tar på sig ansvaret. och det är bara början på år av mord, terror, byråkrati och polisjakt...
vem var egentligen zodiac? och hur lyckades han gäcka polis, och press i så många år...??

jag älskar mordhistorier och david fincher har lyckats skapa en bitvis spännande och effektiv sådan. det är otroligt välgjort så det känns verkligen som att vi har blivit förflyttade till 60-talet, och det är väldigt välspelat, vilket kanske inte är så konstigt när det är fincher som står som regissör. men det är bra också. som vanligt när det gäller filmer numer så är den för lång (jag tjatar om det jämt tycker jag...) och hade helt klart klarat sig med ytterligare 45 minuter bortklippt men det är klart, jag får ju förmånen att se ännu mer jake gyllenhaal. det är annars en liten sak som gör att filmen blir lite svårare att förstå sig på, att den har inte mindre än tre huvudpersoner. absolut inte dåligt, men lite annorlunda och ovant. om inte annat känns det som att vi ser fler filmer samtidigt, och med tanke på tidsaspekten så...
men det är som sagt en väldigt bra film som kanske inte mår dåligt av att ses två gånger. det går lite fort i slutet och det är många, många namn att hålla reda på, och med tankte på att tempot varit något lugnare under de två första timmarna så blev jag lite överraskad. men som sagt, jag kommer se den igen. det borde du också göra.

betyg: 8 olösta mord av 10

recension: spiderman 3

film av: sam raimi

det här är den tredje filmen i installationen om halvnörden peter parker som blir biten av en radioaktiv spindel och därefter blir spiderman med en del besynnerliga superkrafter.
och vi vet ju vad som ofta händer när man gör uppföljare på uppföljare. det är sällan helt bra. så även i det här fallet.
denna tredje film i vilken peter parker slåss mot ovanligt många bovar och en svart kletig gegga som får honom själv att bli lite lätt ond är fullspäckad med action och skurkar och händelser som aldrig blir riktigt utvecklade. men det är klart, balansgången superhjälte - privatliv - kärlek - berömmelse är svår att bemästra, vilket raimi visar mer än tydligt med det ytterst mediokra manuset till filmen. och det är filmens absolut största svaghet, just manuset. det känns lite som att mr raimi & co har suttit och rökt på och bara spånat in alla skurkar