recension: erasure live på vega

att gå på en konsert med erasure är alltid skoj. eller det har varit det de tre gånger jag sett dem de senaste sex åren. ett lite lustigt sammanträffande är att alla de tre gångerna har konserten varit i vega, musikens hus i köpenhamn. tillfällighet eller? mest tråkigt att de inte masar sig upp till sverige. tror personligen att en spelning på trädgår'n skulle vara sjukt lyckad. men men...

på vega denna lördag den 29 september inleder de i alla fall spelningen med "sunday girl" från nya skivan. något både jag och a hade förutspått med motiveringen, det är verkligen en äkta startlåt, ett grymt intro och en klockren erasurelåt. det tycket tydligen de också. och lite där är standarden redan satt. för det är som vanligt med erasure; de är snälla och bjuder oss på en hitkavalkad istället för att vara sådär tråkigt "nej-nu-spelar-vi-bara-låtar-från-de-senaste-tre-skivorna" pretto! grymt bra tycker jag. och mycket riktigt så tänder publiken till under de största hittarna. inte så konstigt kanske.

andy känns i toppform denna kväll också. han behåller mer kläder på än han kanske brukar, men det gör inget. han använder sin fjoll-röst och skojar och håller på. och kör sina snygga danser. härligt. så sammanfattningsvis kan jag inte säga mycket mer än att denna konsert med erasure är som alltid ett lyckopiller av gigantiska mått. och för er som inte var där så kommer här några videos av sämre kvalitet som borde göra er gröna av avund... varsågoda!

recension: barberaren i sevilla

komisk opera i två akter av gioacchino rossini

hysterisk förvecklingsopera med svartsjukedramor och förälskelsetrianglar i fokus...

jag ska vara ärlig och säga att jag tror att det här är en grymt bra opera i en osannolikt bra uppsättning om man gillar relativt tidig komisk 18oo-talsopera. synd bara att jag inte gör det. jag har försökt, men utan större framgång tyvärr. tänkte dock att jag skulle ge rossini en chans att beröra mig med ett av sina mästerverk, men jag förblir tyvärr ganska hopplöst oberörd. jag saknar tyngden och dramatiken i musiken. jag saknar de bombastiska rösterna och sånginsatserna. och på tal om sånginsatserna ja... visst finns det några riktiga russin i denna lilla rossinikaka i form av camilla tilling som rosina och åke zetterström som figaro. sedan tycker jag ju att det alltid är en fröjd att höra mats almgrens basröst även om jag föredrar att höra den i någon wagneruppsättning. sedan finns det dessvärre några kritiska ord att säga om några av de andra sånginsatserna. eller åtminstone en. mattias ermedahl som greve almaviva lyckas inte riktigt denna kväll. kanske är han sjuk, eller nervös eller så är det något annat fel för bra är han inte. näej, snarare rent av bedrövlig. han svajar på tonerna och sjunger falskt och är otroligt svag. ingen kraft och styrka där. tyvärr.

något annat som slår mig är att hela föreställningen känns väldigt mycket som svensk buskis, ett intryck som förstärks mycket när sångarna helt plötsligt slänger in dråpliga kommentarer på svenska mellan ariorna. känns mer som att det är ett sätt att plocka billiga poäng än något annat.

men hur som helst; nypremiärpubliken verkar som sagt älska göteborgsoperans uppsättning då det klappar och ropar bravo och mellan ariorna och när de fullkomligt exploderar upp på fötter för att hylla sångare och dirigent. själv är jag som sagt inte helt övertygad.

betyg: 3

recension: rolling stones

rolling stones @ ullevi 4 august 2007

efter mycket om och men så kommer alltså de gamla rockgubbarna till göteborg för att inta ullevi. jag undar ju lite hur det kommer att bli med tanke på att de ställde in förra sommaren och ryktena om keith richards snudd på urusla prestationer på spelningar bara några dagar innan den ikväll...
det är i alla fall ett imponerande scenbygge som slår emot mig. scenen är hög och bred och med uppbygda ramper som inte osökt för tankarna till två parkeringsdäck.
det känns som att det råder en rätt festlig och upplupen stämning på ullevi. vi hittar plats väldigt långt fram, faktiskt alldeles vid kravallstaketet fast på vänstra sidan, en bit från mitten. men vi bestämmer oss för att vi kommer att se bra och vi stannar.

ett förband som spelar reggae börjar spela efter ett tag. de håller på lite för länge. inte för att de var dåliga men det blev lite mycket. nåja. mer väntan...

och tillslut så brakar det loss. scenen fylls med rök, musiken börjar dåna och vips så är bandet på scen. mäktigt. och så serveras vi hit på hit. och det rockar kan jag lova. rejält. bandet har tagit hjälp av en hyfsat spektakulär ljusshow som blåser liv i det imponerande scenbygget.
och trots att bandet är just ett band och att alla har bidragit med både musikalitet som fördigheter (och lite spex och sånt nu) så råder det inget tvivel om att mick jagger är den som drar det tyngsta och som står för den mesta underhållningen. och det är faktiskt en fröjd att se honom uppträda. trots sin ålder och trots att han sjungit vissa av låtarna i över 40 år så gör han det fortfarande med en inlevelse, en övertygelse och med en närvoro som sopar mattan med de flesta. faktiskt. han har ständigt en glimt i ögat närvarande och man ser att han älskar att göra det han gör. och han får publiken med sig. att gubbarna verkar lite blariga är väl... nåt vi kan leva med... vaffan, de är ju rocklegender... =)
så ja, det är sannerligen an riktigt grym konsert med mycket rock, pyroteknik och ljuseffekter, välkända, grymma låtar och tja... ni fattar...

det bästa ikväll; vädret och det mesta faktiskt. men några höjdpunkter är när keith får ovationer av publiken vid bandpresentationer och sen sjunger två låtar för oss. när bandet står på en del av scenen som sen åker ut i publikhavet som på en rörlig ö. grymt häftigt. och så klart; paint it black och sympathy for the devil. helt galet bra låtar...

det sämsta; att det faktiskt är rätt mycket fylla. galet dyra biljetter.

men jag är nöjd, för det var sannerligen en upplevelse...

betyg: 8 rockrökare av 10 (faktiskt)

recension: parsifal på göteborgsoperan

parsifal, opera av richard wagner. göteborgsoperan

det är alltid spännande att se vad göteborgsoperan gör med sina uppsättningar, för det brukar alltid bli ganska långt utanför ramarna för det väntade. men det finns en viss risk med det här också, det är nämligen lite svårt att förstå helt och hållet vad det handlar om och vad som händer, och för att använda mitt favoritord så kan det bli så att föreställningarna ofta ligger på gränsen till att bli fullständigt esoteriska. de kräver en hel del av sin publik eftersom man måste vara helt insatt i handling och vad som händer när, vilket man kanske inte alltid är, och som jag i första pausen märkte att fler än jag inte var när det gällde långfredagens parsifal.

men wagner är ändå wagner. musiken är fantastisk och bitvis snudd på övernaturligt vacker. det jag dock konstaterar under parsifals gång är att det sannerligen inte är wagners mest dramatiska opera på långt när. kommentaren 'parsifal har två tempi; långsamt och ännu långsammare' stämde mer än otroligt bra. men det är vackert och sångarna är mestadels bra. mats almgrens 'gurnemanz' är bra, även om jag kan tycka att han sluddrar lite i sången emellanåt, men han sjunger mycket så det tar nog på krafterna. mats perssons 'amfortas' och jan kyhles 'parsifal' är bra, men inte mycket mer än så. däremot imponerar faktiskt krister st.hill med sin 'klingsor' (men han har ju inte en så stor roll så han har kanske mer krut att lägga på det lilla) och annalena persson som 'kundry' är förstås lysande. men så är jag inte ett dugg objektiv, ha ha ha...

annars är uppsättningen rent estetiskt sett väldigt snygg, med scenografi som ser otroligt enkel och spartansk ut men som rent tekniskt sett känns otroligt avancerad. första akten utspelas i ett typ av badhus med en massa dörrar och med skjutbara väggar, andra akten utspelas i en stor balhall med stor bardisk och i den tredje är vi tillbaka i badhuset igen. ljussättningen är snygg och effektfull och sångarna över lag bra, och kören (som fått större roll i föreställningen än vanligt) är riktigt bra. i stor sett alla ingredienser som behövs för en bra föreställning, men det är ändå något som fattas... nämligen en smula engegemang. det lyfter aldrig riktigt för att det saknas lite själ och hjärta. tyvärr. sedan tycker jag att operan är en smula (för att inte säga alldeles) för lång. den gode wagner hade gott kunnat spara in på både en och flera passager trots att musiken mestadels är underskön. vissa saker känns lite väl långa och utdragna. så, helt klart inte min favoritwagner, men som sagt, wagner är alltid wagner, och det betyder bra.

betyg: 6 sjungande blommor av 10